Zhia Del 1
Jag vill minnas att jag en gång för länge sidan lovade att jag skulle lägga upp ett nytt kapitel av Zhia. Det blev ju inte då men den som väntar på något gott väntar... oftast för länge ur deras egen synvinkel. Men nu kommer det i alla fall. I det här kapitlet som jag har valt att kalla det första eftersom att det andra bara var en prolog, så kommer ni att få träffa kapten Rayn som har ett litet huvudbry. Dessutom, utan att säga för mycket, så får ni veta vad Zhia är för något. Trevlig läsning.
300 år senare
- Inleder FGR-drift om T minus fem minuter, förkunnade vice Amiral Aceru från sin plats bredvid Rayn.
Rayn tittade på sina skärmar för minst tjugonde gången den senaste minuten. Han var egentligen inte orolig över något. Han litade på att Aceru såg till att de hamnade rätt. Han hade ju faktiskt gjort detta minst tusen gånger och kunde göra det i sömnen med ena handen bakbunden. Det var inte det som var problemet. Problemet var själva uppdraget. Allt hade börjat som ett enkelt rutinuppdrag, de hade plockat upp störningar på radarn och åkt för att se efter vad det var för något. Det var då de gjorde upptäckten, en upptäckt så stor att han inte vågade sig på att gissa vad som skulle hända i fortsättningen. En sak kunde han emellertid med säkerhet veta: ingenting skulle bli det samma. Nu skulle de bara tillbaka och meddela upptäckten till rådet så att de kunde fatta ett beslut. Han var glad att det inte var upp till han att fatta beslutet. Han kände att inte ens han ville ta på sig ansvaret för det beslutet, trotts sin skicklighet som militär. Det var ingen tillfällighet att han var Amiral på det mest respekterade skeppet i hela den mänskliga rymden. ( Det senare berodde troligen på det föregående) Vid tjugo års ålder hade han ensam försvarat en mänsklig koloni från en attack av ett rövarband med femton tungt beväpnade och bepansrade legosoldater. Efter det var hans ställning ett faktum och med sexhundranitton lyckade uppdrag bakom sig så var det ingen som ifrågasatte den.
- FGR-drift om T minus två minuter, upplyste Aceru honom.
FGR var en förkortning av “Förflyttning Genom Rummet” och innebar att man på inom loppet av ingen tid alls kunde befinna sig på andra sidan universum. Från början hade den kallats “Omedelbar Förflyttning Genom Rummet.” Tyvärr så blev det namnet alldelens för långt och förkortningen (OFGR-drift) rullade inte av tungan på ett tillfredsställande sätt så ordet “omedelbar” hade tagits bort. Detta var emellertid inget som Rayn ägnade någon tanke vid det här laget. FGR-driften förflyttade honom genom universum oavsett vad den hette. Rayn höll ögonen fästa på sina skärmar medans Aceru räknade ner från T minus fem sekunder. När han kommit fram till noll och skrikit att FGR-driften aktiverades så slutade han tillsammans med sitt skepp att existera.
Bara för att börja existera samma millisekund på andra sidan galaxen. Rayn kände den välbekanta känslan i solarplexus som alltid infann sig efter att ha rest med FGR-driften. Känslan kunde närmast beskrivas som att någon satt innanför huden på honom och kittlade honom från insidan med en fjäder. En ganska behaglig känsla när allt kom omkring. Rayn kontrollerade sina skärmar och såg att allting såg normalt ut. Såklart, hur kunde det finnas anledning att tro att Aceru skulle misslyckas med just detta FGR-hopp? Han insåg att han var paranoid men hur kunde man vara annat i hans läge? Han viste inte men han visste att han snart skulle vara ur denna obehagliga situation.
Skeppet hade dykt fram ur intetheten ca tio minuter från Balhund Prime. Metropolen för den mänskliga rymden där rådet huserade. Han kunde se fler skepp som materialiserades ur ingenting runtomkring honom. Inom det tillåtna området för materialisering. Det var viktigt att alla höll sig till det avståndet annars kunde det gå mycket illa, som för femton år sedan. Ett civilt skepp råkade materialisera sig mitt i ett transportskepp med femtonhundra personer ombord. Alla utom tjugo omkom och det ansågs vara den största katastrofen i modern tid.
Det var emellertid ingenting med vad som skulle hända om han misslyckades med sitt uppdrag. Men varför skulle han göra det? Han hade inte misslyckats med ett enda uppdrag på fem år. Dessutom var det ingen som visste att han ens hade ett uppdrag, inte ens rådet anade det. Inte än i alla fall. Därtill så var det bara… han slängde ett öga på en av sina skärmar, åtta minuter kvar tills allt skulle vara över.
- Daxamar 915 anhåller om landningstillstånd, vi har en kod röd. Hörde Rayn Aceru säga till synes till ingenting men Rayn visste att skeppets dator skulle fånga upp hans röst och skicka den vidare till flygledartornet på Balhund Prime.
-Identifieringskod! Begärde rösten som kom från alla håll samtidigt på grund av skeppets ljudsystem som möjliggjorde att alla på bryggan obehindrat kunde höra all kom-trafik som fördes.
- 1, 9, 5, 4, 8, 6, 6, 3, 7 svarade Aceru och Rayn kunde höra en antydan till irritation i rösten trotts att han borde ha vetat att han skulle behöva gå igenom precis denna procedur när han hävdade att det var en kod röd.
- Uppfattat Daxamar, ni kan landa i hangar 540. Rådet tar emot om femton minuter.
Rayn tittade på en av skärmarna framför honom och räknade tyst i huvudet. Rådet tar emot om femton minuter. Ingenting skulle hända fram till att det landat tack vare Baldhund:s försvarssystem. Efter det var det bara tio minuter kvar tills allt var över, han skulle nog klara tio minuter.
Rådet bestod av tio personer i olika åldrar, från trettio till hundrafem. Alla stod på var sitt podium mitt i det gigantiska mötesrummet. Rådets podium var belägna ungefär tjugo meter ovanför golvet så att alla åskådare som satt på någon av åskådarplatserna som fyllde väggarna kunde se dem. Just i dag var emellertid alla platser tomma, det var nämligen ingen som visste att det hölls ett möte här just nu. Om någon mot all förmodan hade vetat så hade de ändå inte fått komma in eftersom att allting var belagt med högsta nivå av sekretess. Rayn stod i sin svävande talarstol och blickade ut över det storslagna rummet medan han förberedde sig att börja prata.
- För fyra dagar sedan, började han, skickade ni ut oss för att rekognosera sektor 442. När vi gjorde detta upptäckte vi en störning på radaren och vi åkte dit för att undersöka, det vi upptäckte var häpnadsväckande. Känner ni till historien om Zhia?
Alla nio av rådsmedlemmarna nickade jakande medan den yngsta medlemmen tittade frågande på de andra. Rayn kände att han var tvungen att förklara för den oförstående rådsmedlemmen så att alla förstod precis hur stort det han skulle berätta var.
- För ca trehundra år sedan, när man nyligen hade uppfunnit FGR-driften, åkte människan runt i rymden och försökte utforska varje liten del av den. Man insåg snart att man var långt ifrån själva i rymden. De flesta av rymdens andra invånare var vänligt inställda men några kunde inte acceptera faktumet att de inte var den mest överlägsna rasen som fanns. Detta ledde till ett krig med stora förluster för båda sidor. Någon gång under de följande åren bestämde man sig för att hitta ett sätt att göra slut på kriget en gång för alla. Man konstruerade ett vapen som var så starkt att det kunde förstöra stjärnor och fienden kapitulerade inför dess bara åsyn. Dessvärre så försvann det spårlös; Han gjorde en konstpaus. Till nu. Jag tror att vi har hittat Zhia, det kraftigaste vapen som någonsin byggts.
Vad kommer att hända här näst?Är det verkligen Zhia de har hittat? vad kommer rådet att besluta? Vad kommer att hända med Rayn? Svaren får ni kanske i nästa spännande kapitel av Zhia.
300 år senare
- Inleder FGR-drift om T minus fem minuter, förkunnade vice Amiral Aceru från sin plats bredvid Rayn.
Rayn tittade på sina skärmar för minst tjugonde gången den senaste minuten. Han var egentligen inte orolig över något. Han litade på att Aceru såg till att de hamnade rätt. Han hade ju faktiskt gjort detta minst tusen gånger och kunde göra det i sömnen med ena handen bakbunden. Det var inte det som var problemet. Problemet var själva uppdraget. Allt hade börjat som ett enkelt rutinuppdrag, de hade plockat upp störningar på radarn och åkt för att se efter vad det var för något. Det var då de gjorde upptäckten, en upptäckt så stor att han inte vågade sig på att gissa vad som skulle hända i fortsättningen. En sak kunde han emellertid med säkerhet veta: ingenting skulle bli det samma. Nu skulle de bara tillbaka och meddela upptäckten till rådet så att de kunde fatta ett beslut. Han var glad att det inte var upp till han att fatta beslutet. Han kände att inte ens han ville ta på sig ansvaret för det beslutet, trotts sin skicklighet som militär. Det var ingen tillfällighet att han var Amiral på det mest respekterade skeppet i hela den mänskliga rymden. ( Det senare berodde troligen på det föregående) Vid tjugo års ålder hade han ensam försvarat en mänsklig koloni från en attack av ett rövarband med femton tungt beväpnade och bepansrade legosoldater. Efter det var hans ställning ett faktum och med sexhundranitton lyckade uppdrag bakom sig så var det ingen som ifrågasatte den.
- FGR-drift om T minus två minuter, upplyste Aceru honom.
FGR var en förkortning av “Förflyttning Genom Rummet” och innebar att man på inom loppet av ingen tid alls kunde befinna sig på andra sidan universum. Från början hade den kallats “Omedelbar Förflyttning Genom Rummet.” Tyvärr så blev det namnet alldelens för långt och förkortningen (OFGR-drift) rullade inte av tungan på ett tillfredsställande sätt så ordet “omedelbar” hade tagits bort. Detta var emellertid inget som Rayn ägnade någon tanke vid det här laget. FGR-driften förflyttade honom genom universum oavsett vad den hette. Rayn höll ögonen fästa på sina skärmar medans Aceru räknade ner från T minus fem sekunder. När han kommit fram till noll och skrikit att FGR-driften aktiverades så slutade han tillsammans med sitt skepp att existera.
Bara för att börja existera samma millisekund på andra sidan galaxen. Rayn kände den välbekanta känslan i solarplexus som alltid infann sig efter att ha rest med FGR-driften. Känslan kunde närmast beskrivas som att någon satt innanför huden på honom och kittlade honom från insidan med en fjäder. En ganska behaglig känsla när allt kom omkring. Rayn kontrollerade sina skärmar och såg att allting såg normalt ut. Såklart, hur kunde det finnas anledning att tro att Aceru skulle misslyckas med just detta FGR-hopp? Han insåg att han var paranoid men hur kunde man vara annat i hans läge? Han viste inte men han visste att han snart skulle vara ur denna obehagliga situation.
Skeppet hade dykt fram ur intetheten ca tio minuter från Balhund Prime. Metropolen för den mänskliga rymden där rådet huserade. Han kunde se fler skepp som materialiserades ur ingenting runtomkring honom. Inom det tillåtna området för materialisering. Det var viktigt att alla höll sig till det avståndet annars kunde det gå mycket illa, som för femton år sedan. Ett civilt skepp råkade materialisera sig mitt i ett transportskepp med femtonhundra personer ombord. Alla utom tjugo omkom och det ansågs vara den största katastrofen i modern tid.
Det var emellertid ingenting med vad som skulle hända om han misslyckades med sitt uppdrag. Men varför skulle han göra det? Han hade inte misslyckats med ett enda uppdrag på fem år. Dessutom var det ingen som visste att han ens hade ett uppdrag, inte ens rådet anade det. Inte än i alla fall. Därtill så var det bara… han slängde ett öga på en av sina skärmar, åtta minuter kvar tills allt skulle vara över.
- Daxamar 915 anhåller om landningstillstånd, vi har en kod röd. Hörde Rayn Aceru säga till synes till ingenting men Rayn visste att skeppets dator skulle fånga upp hans röst och skicka den vidare till flygledartornet på Balhund Prime.
-Identifieringskod! Begärde rösten som kom från alla håll samtidigt på grund av skeppets ljudsystem som möjliggjorde att alla på bryggan obehindrat kunde höra all kom-trafik som fördes.
- 1, 9, 5, 4, 8, 6, 6, 3, 7 svarade Aceru och Rayn kunde höra en antydan till irritation i rösten trotts att han borde ha vetat att han skulle behöva gå igenom precis denna procedur när han hävdade att det var en kod röd.
- Uppfattat Daxamar, ni kan landa i hangar 540. Rådet tar emot om femton minuter.
Rayn tittade på en av skärmarna framför honom och räknade tyst i huvudet. Rådet tar emot om femton minuter. Ingenting skulle hända fram till att det landat tack vare Baldhund:s försvarssystem. Efter det var det bara tio minuter kvar tills allt var över, han skulle nog klara tio minuter.
Rådet bestod av tio personer i olika åldrar, från trettio till hundrafem. Alla stod på var sitt podium mitt i det gigantiska mötesrummet. Rådets podium var belägna ungefär tjugo meter ovanför golvet så att alla åskådare som satt på någon av åskådarplatserna som fyllde väggarna kunde se dem. Just i dag var emellertid alla platser tomma, det var nämligen ingen som visste att det hölls ett möte här just nu. Om någon mot all förmodan hade vetat så hade de ändå inte fått komma in eftersom att allting var belagt med högsta nivå av sekretess. Rayn stod i sin svävande talarstol och blickade ut över det storslagna rummet medan han förberedde sig att börja prata.
- För fyra dagar sedan, började han, skickade ni ut oss för att rekognosera sektor 442. När vi gjorde detta upptäckte vi en störning på radaren och vi åkte dit för att undersöka, det vi upptäckte var häpnadsväckande. Känner ni till historien om Zhia?
Alla nio av rådsmedlemmarna nickade jakande medan den yngsta medlemmen tittade frågande på de andra. Rayn kände att han var tvungen att förklara för den oförstående rådsmedlemmen så att alla förstod precis hur stort det han skulle berätta var.
- För ca trehundra år sedan, när man nyligen hade uppfunnit FGR-driften, åkte människan runt i rymden och försökte utforska varje liten del av den. Man insåg snart att man var långt ifrån själva i rymden. De flesta av rymdens andra invånare var vänligt inställda men några kunde inte acceptera faktumet att de inte var den mest överlägsna rasen som fanns. Detta ledde till ett krig med stora förluster för båda sidor. Någon gång under de följande åren bestämde man sig för att hitta ett sätt att göra slut på kriget en gång för alla. Man konstruerade ett vapen som var så starkt att det kunde förstöra stjärnor och fienden kapitulerade inför dess bara åsyn. Dessvärre så försvann det spårlös; Han gjorde en konstpaus. Till nu. Jag tror att vi har hittat Zhia, det kraftigaste vapen som någonsin byggts.
Vad kommer att hända här näst?Är det verkligen Zhia de har hittat? vad kommer rådet att besluta? Vad kommer att hända med Rayn? Svaren får ni kanske i nästa spännande kapitel av Zhia.
Zhia Prolog
Hej. Nu kommer första delen av följetången Zhia. Det här är prologen och den är lite kortare än vad de andra delarna kommer att vara. Del 2 kommer när den är färdig men tills dess:
År 2099
Radaw stod vid kontrollbryggan på skeppet och höll noggrann uppsikt över skärmarna framför honom. Ingenting fick gå fel nu, de hade inte råd med misstag. Han gnuggade sig i ögonen, de hade inte råd med sömn heller. Teamet räknade med honom, han måste vara stark men framför allt behövde han behålla fokus. Deras uppdrag var för viktigt för att något skulle få gå fel. Det var därför han stod framför skärmarna fyrtioåtta timmar i sträck utan att lämna dem som så mycket som en bråkdel av en sekund. Hans uppdrag var egentligen väldigt enkelt, håll koll på all in och ut data som flimrade förbi på skärmarna och se till så att inget ovanligt inträffade. Hände det att något ovanligt mot all förmodan inträffade så skulle han trycka på den stora röda knappen lite till höger om alla andra knappar på kontrollpanelen. Detta skulle starta ett larm över hela skeppet och kaptenen skulle tvingas fatta ett svårt beslut. Oändliga rader av tecken och siffror susade förbi över skärmarna i en sådan hastighet att någon mer otränad person inte skulle ha kunnat urskilja dem. Även om de hade kunnat urskilja tecknen så hade de inte kunnat fårstå vad de betydde. Detta var emellertid inget problem för Radaw, han kunde både läsa och förstå koderna som snabbt susade förbi. Inget ovanligt. Han kom på sig själv med att slappna av litet.
“Inga misstag” påminde han sig själv. Han fortsatte att stirra på skärmarna, mer fokuserat än förut. En skärm fångade hans intresse. Mönstret i koden på just den här skärmen hade ändrats till något han aldrig sett förut. Han studerade det ingående och försökte reda ut vad det betydde. Han stelnade till när han insåg kodens innebörd. Han skakade på handen när han tryckte på den röda knappen lite till höger om alla andra knappar på kontrollpanelen.
(fortsättning följer...)
/L
År 2099
Radaw stod vid kontrollbryggan på skeppet och höll noggrann uppsikt över skärmarna framför honom. Ingenting fick gå fel nu, de hade inte råd med misstag. Han gnuggade sig i ögonen, de hade inte råd med sömn heller. Teamet räknade med honom, han måste vara stark men framför allt behövde han behålla fokus. Deras uppdrag var för viktigt för att något skulle få gå fel. Det var därför han stod framför skärmarna fyrtioåtta timmar i sträck utan att lämna dem som så mycket som en bråkdel av en sekund. Hans uppdrag var egentligen väldigt enkelt, håll koll på all in och ut data som flimrade förbi på skärmarna och se till så att inget ovanligt inträffade. Hände det att något ovanligt mot all förmodan inträffade så skulle han trycka på den stora röda knappen lite till höger om alla andra knappar på kontrollpanelen. Detta skulle starta ett larm över hela skeppet och kaptenen skulle tvingas fatta ett svårt beslut. Oändliga rader av tecken och siffror susade förbi över skärmarna i en sådan hastighet att någon mer otränad person inte skulle ha kunnat urskilja dem. Även om de hade kunnat urskilja tecknen så hade de inte kunnat fårstå vad de betydde. Detta var emellertid inget problem för Radaw, han kunde både läsa och förstå koderna som snabbt susade förbi. Inget ovanligt. Han kom på sig själv med att slappna av litet.
“Inga misstag” påminde han sig själv. Han fortsatte att stirra på skärmarna, mer fokuserat än förut. En skärm fångade hans intresse. Mönstret i koden på just den här skärmen hade ändrats till något han aldrig sett förut. Han studerade det ingående och försökte reda ut vad det betydde. Han stelnade till när han insåg kodens innebörd. Han skakade på handen när han tryckte på den röda knappen lite till höger om alla andra knappar på kontrollpanelen.
(fortsättning följer...)
/L
